I-LANDSPROBLEM

Så kom de mest ångestfyllda dagarna jag vet. Dagarna då tentaresultaten kommer upp. Av någon anledning är det de värsta dagarna i mitt liv, infaller ca åtta gånger om året och är alltid förknippade med en tjock klump i magen. Den som sa att betyghets inte finns på universitetet och att "det spelar ingen roll vilket betyg man får, bara man blir godkänd" hade så fel. Det är verkligen inte så jag känner. Och förenat med att alla är så himla duktiga hela tiden blir pressen bara större. Man vill ju inte vara sämst (och någongång kanske det vore kul att vara bäst också). Hårdast är pressen man sätter på sig själv och mest ont gör det när förhoppningarna man får efter tentan totalt krossas när det visar sig att man ligger en poäng under gränsen. På en sekund är självförtroendet man byggt upp under flera månader som bortblåst igen.
 
Ibland har man tur, ibland har man otur. Ibland borde man känna sig nöjd fast man innerst inne vet att man kan bättre. Det är så känsligt att säga att man inte är nöjd med en 4a, när den man pratar med kanske inte ens har klarat det. Men ändå är det sanningen. Så plötsligt en dag utan att man vet ordet av det så dimper det ner en 4a till, i en annan kurs. Helt plötsligt är livet fantastiskt. När man trott att man skulle kugga tentan och så står man där med inte bara en 3a utan en 4a!
 
Och då slår det mig. Besvikelsen i den första 4an och lyckan i den andra 4an. Så starka känslor för samma betyg. Men åt helt olika håll. Är det inte konstigt, hur man kan ligga och gråta och skratta för samma betyg? Jo, för när allt kommer till kritan grundar sig allt på mina egna förhoppningar, vad jag tycker att jag själv är värd. Och om jag fick bestämma skulle jag önska att jag tyckte att det är så som de säger, att det inte spelade någon roll vilket betyg man får, bara man blir godkänd.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits